Det var för tre och ett halvt år sen när jag och min familj flyttade till Sverige som asyl.Vi hade inget uppehållstillstånd under de första två åren. Det var sommar och en vanlig dag för mig. Jag var hemma med mina små barn och min man var på jobbet. Klockan var halv nio och jag hade städat köket, då min mobil ringde. Det var vår advokat Markus. Jag levde under mycket stress och tänkte , vad ska han säga? Efter tre ringsignaler svarade jag:
- Hej! sa jag
- Hej! Grattis, ni fick uppehållstillstånd., sa Markus
Jag blev chockad och han undrade om jag var okej? Jag sa ja och började gråta.
- Gråt inte du skrämmer dina barn, sa Markus
Jag tackade honom eftersom han hjälpte mycket till oss. Vi sa hejdå och jag kunde inte att sluta gråta nu var två svåra och stressade år slut. Min son kom till mig och undrade om jag var sjuk:
- Mamma är du sjuk? Har du ont i din magen?
Jag berättade för honom vad som hänt men han var för liten för att förstå.
Nu hade jag fått den nästa nyheten i världen och jag ville genast berätta för min man men jag kunde inte nå honom. Jag fick vänta till klockan fem. Han kom hem och jag skulle berätta men kunde inte eftersom jag hade ingen röst för att jag hade gråtit mycket. Han såg min ansikte och undrade vad som hänt? Det var bra eftersom våra vänner var hos oss. De berättade till honom, han ropade bara av glädje och sa äntligen vi fick stanna i Sverige och berättade på väg hem alla var glad när träffade honom och vinkade, men min man förstod inte varför? Vi bodde i Råneå och hade många vänner där och alla var glad för det händelse.
Det var bästa dag och bästa nyhet som jag hörde eftersom nu bor jag i Sverige och är lycklig med min glada familj.Det är ett och ett halv är som går av den dagen.
Du beskriver din dag av lycka och som läsare känner jag med dig.
SvaraRadera